|
|
Pappa* 520607 – † 071110 Döden betyder ingenting. Nämn mig vid mitt vanliga namn, Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap, så varför skulle du sluta tänka på mig bara för att du inte längre kan se mig. |
9 November 2007
Jag jobbade från 10-19 den dagen..
Precis på avfarten från motorvägen, innan jag kom upp och kunde välja höger eller vänster, funderade jag snabbt på om jag skulle köra hem om till mamma och pappa en liten sväng eller direkt hem.. 5 sekunders betänketid och jag tog till vänster.. hemåt.. Jag kunde likväl köra till dem dagen efter istället, för då var jag ledig och kunde tillbringa lite mer tid där..
Kom hem, duschade, fixade middag och vips så var klockan så pass mkt så jag tyckte det var för sent att ringa dem oxå..
Så jag satte mig vid datorn och ritade på en bilmodell i 3d som jag pratat med pappa om.. tänkte ”jag gör den här färdig, så kan jag visa honom den imorrn när jag kör dit..”
Jag hade ganska hög musik på här hemma, en kopp kaffe sidanom mig och satt ganska försjunken i tankar när jag plötsligt hörde en röst säga ”det här går inte bra!”..
Stängde av musiken för att urskilja vart rösten kom ifrån, men det var alldeles tyst..
Jag fick känslan av att ngt var fel, så jag satte på mig jackan (fråga mig inte varför..) och just som jag knäppt jackan så ringde telefonen.. det var mamma..
”- Är du körbar?”
Det var jag egentligen inte, men jag svarade ”ja..” och mamma replikerade med ”- kom hit, nu, snabbt”, sen lade hon på.. Jag sprang ut i bilen och körde iväg, kom på att jag glömt låsa, så jag vände snabbt hem om och låste dörren och sen iväg igen..
Den där kvällen fick Jeepen (min dåvarande bil) verkligen visa vad den gick för!
Väl hemma hos mamma & pappa
Sprang in i hallen, såg pappa liggande på golvet med mamma sittande sidanom.
Mamma berättade att ambulansen var på väg och bad mig hålla pappa stilla i det läge 112-operatören bett henne lägga honom i medans hon bytte kläder.
Så där satte jag mig.. höll och pratade, grät och förbannade ambulansen som aldrig tycktes komma. Sen tog mamma över igen och jag vankade av och an tills blåljusen äntligen dök upp. Först kom akutbilen och bara minuter efter kom ambulansen..
Jag flyttade min felparkerade bil och växlade ett par snabba ord med hyresvärden som kommit för att höra vad som hänt..
Jag minns så väl de ord han sade innan jag gick in igen.. ”- det kommer ordna sig Thomas! Din pappa är en fighter, en stark man!”. Han kramade om mig och gick därifrån..
När jag kom in igen försökte 4 läkare få kontakt med pappa och de lyckades till viss del.
Pappa sade en del saker där som nog ingen av oss egentligen ville höra och jag vet än idag inte om han verkligen menade dem, men just då, i det ögonblicket, slog de undan benen för mig totalt och jag började inse allvaret :-(
Ambulansen stannar på vägen..
Jag körde efter ambulansen in, för att vi skulle ha en bil med oss därinne. Ringde och uppdaterade mina systrar om vad som hände och att vi var på väg.. Båda två, tillsammans med sina pojkvänner var redan på plats i Lund och väntade på oss. Ambulansen körde väldigt lugnt (så lugnt man nu kan köra i 180..) ändå tills den plötsligt saktade in och stannade vid vägkanten!
Jag lämnade Jeepen (mitt på vägen skulle det visa sig) och sprang fram till ambulansen.
Pappa hade vaknat och blivit kontaktbar och det första han gjort var att fråga efter mamma som satt fram. Han ville prata med henne, se henne och han hade tjatat så pass på läkaren han hade bak hos sig så de såg ingen annan utväg än att gå honom till mötes och stanna bilen trots det skick han befann sig i :-)
Vi pratade med honom en stund och han var väldigt bestämd med att han absolut inte skulle till lasarettet.. han ville hem.. han var trött och ville sova :) Han undrade vart jag satt någonstans.. alla säten var väl fulla av läkare?! *ler*
När vi väl kom fram till lasarettet så stod resten av familjen utanför och väntade på oss. Jag och ambulansen körde olika håll sista biten, så jag kom fram före den och väntan där var jobbig trots att jag visste att de bara var minuter bort. Men fram kom de och vi gick in och mötte upp mamma, pappa och läkarna.
Väl inne på akuten hände allting väldigt fort..
De tog in pappa i akutsalen och jag o mamma följde med in.
Resten av familjen blev hänvisade till ett väntrum. I salen samlades snabbt massor av läkare för att undersöka vad som hände i pappas kropp. Vid ankomsten till akuten (egentligen redan i ambulansen) konstaterades att höger sida av kroppen var förlamad och därför riktade man in sig på att det kunde vara en stroke samtidigt som läkaren berättade kvällens första dåliga nyhet.
OM det skulle visa sig vara en stroke, eller egentligen oavsett vad de kom fram till, så var allting försent.. Pappa var alldeles för sjuk för att tillgodogöra sig någon som helst behandling :(
Detta blev oxå till min uppgift att berätta för mina systrar :(
Hur gör man det?
Hur berättar man för sina systrar att pappa är för sjuk för behandling?
Det tog ett par minuter innan jag klarade av att öppna dörren in till dem och jag som normalt sett inte har svårt för att prata fick plötsligt nästan tunghäfta!
Jag fick sagt det som behövde sägas och vi gick tillsammans in till pappa som nu fått eget rum.
Som första läkaren lovat så körde de honom en snabb runda upp om ct-röntgen och väl tillbaka så började pappas törstande.. Han bad om vatten mest hela tiden men klarade inte svälja det, så om och om igen fick sköterskan komma och hjälpa till. Vi skiftades om att sitta hos honom, att prata med honom och trots att han var trött och knappt ens öppnade ögonen under de timmar vi var där, så hann han med att skoja friskt både med oss och med den sköterska som hjälpte honom :-) dessutom var detta dagen före fars dag så vi pratade mycket om vad vi skulle göra dagen efter o sådär..
Ytterligare en stund senare kom läkaren och bad att få prata enskilt med mamma och det besked hon sen gav till oss barn, den blick hon hade när hon berättade vad läkaren precis sagt till henne..Det är ytterligare ett av de ögonblicken jag aldrig kommer glömma.
Pappa hade som mest ett par timmar kvar i livet och vi skulle, för lugnets skull och för pappas skull, flyttas upp till en lugnare, tryggare akutavdelning.. Ct-svaret hade inte kommit än..
Uppe på avdelningen bad vi barn att få prata enskilt med läkaren och hon berättade för oss precis det hon berättat för mamma en stund tidigare. Det kunde dröja, men innerst inne trodde hon att det handlade om timmar.. Vi ringde efter en av pappas bröder och bad honom komma.. Mamma gick ensam in till pappa och vi barn gick till ett rum där vi bjöds på fika..
Klockan passerade 01, snön vräkte ner, pappas bror kom och pappa kopplades till dropp. Ett tag såg läget faktiskt ut att förbättras och vi började därför diskutera huruvida en del av oss ev. skulle åka hem om och sova ett par timmar.. Vi beslutade att båda mina systrar skulle åka hem tillsammans med sina respektive medans jag, mamma och pappas bror skulle försöka vila, kvar på lasarettet.
Lillsyrran gick in till pappa för att berätta att de skulle hem, pappas bror följde med in för att prata med honom medans storasyster väntade ute i gången. Jag och mamma satt en liten bit bort när plötsligt lillsyrran kommer ut i korridoren och nästan skriker åt oss att komma.
Jag kommer ihåg rädslan i hennes röst när hon ber oss skynda oss, jag ser Valter lämna rummet..
Jag ser Anders gå inom rummet och precis när alla vi andra kommit dit, in i rummet, ser jag i ögonvrån hur han drar med sig Jimmy ut ur rummet.. och dörren stängs..
Pappa dog bara minuter senare.. :-(
18 kommentarer
Låt höra dina tankar om det här..
- Kommentarer mottages tacksamt och besvaras i första hand här.
- Vill du veta när du fått svar på din kommentar, så kryssa i rutan här nedanför.
- Irrelevanta kommentarer betraktas som spam och tas bort!
Vill du ha ditt foto sidanom din kommentar, istället för den gråa standardbilden
Läs här för instruktioner!
Jag håller med dig. Sorgen är verkligen tung. Jag misste min mamma i september förra året, vi fann henne hemma i sin lägenhet. Hon hade gått bort någon gång under natten eller morgonen. Antagligen av hjärtinfarkt. 2 dagar innan träffade jag henne och hon var så jätte glad. Och sedan finner man henne på detta viset. Men hon såg ut till att ha fått lugn och ro i alla fall. Men man frågar sig hela tiden hade jag kunnat göra något, ringt henne kvällen innan mm. Man tänker på henne varje dag, hon och jag hade kontakt varje dag per telefon. Och faktiskt känns det som om hon är hemma hos oss… Har du också känt så? Jag tycker att man behöver prata jätte mycket om sorgen, den är så stor. Jag gråter fortfarande jätte mycket och jag tänker på henne varje dag. Ja saknaden gå ju aldrig bort. Hon var ju den som fött mig. Jag förstår verkligen hur du känner!! Samtidigt vill jag passa på att säga att du skriver mycket bra i din blogg. Din dikt var jätte fin!
Tack! För de två sista raderna.. :-)
Skriver längre svar imorrn.. måste försöka sova nu :)
Så.. det tog mer än en dag att svara på kommentaren ovan, men..
Ang din mamma Annika.. jag beklagar sorgen! Känns ändå rätt skönt att läsa det du beskriver.. att hon såg ut att ha somnat in i lugn och ro.
Frågorna sen.. om man kunde/borde gjort ngt annorlunda.. de frågorna gnager inom mig oxå kan jag berätta.. Jag träffade pappa sista gången en vecka innan han gick bort.. jag var förvisso där, hos honom, när han somnade in, men.. det känns ändå som jag borde varit där mer innan :/
Jag pratar ofta och mycket om pappa, med folk på jobbet och med vänner, och det hjälper.. Gråten finns nära och speciellt månads-dagar, högtidsdagar och dagar som idag med bouppteckning, då.. då är gråten väldigt nära.. Tankarna snurrar kring honom mest varje dag, och jag har börjat känna hans närvaro mer och mer sista tiden här hemma. Vi har fått tecken, från andra sidan.. tecken som vi tyvärr inte tolkade rätt när de kom, men..
Jag tror han, och alla andra på andra sidan, har mer koll på oss här nere än vad vi tror och vet.. faktiskt..
Att det tog mer än en dag innan du svarade gjorde inget. Så är ju livet!
Jasså, du har också känt av din pappa?! På vad sätt? Blev lite nyfiken nu, jag har nämligen också känt av min mamma, även mina flickor har gjort det. Men så försöker jag att tänka som så att det är nog som jag inbillar mig och så där. Men samtidigt som min ena tös sa ”nä mamma jag är 100% på att jag kände att någon rörde vid mitt hår, för jag var vaken när det hände” . Detsamma har faktiskt också hänt mig, samt att någon har satt sig på sängen när jag låg med ryggen ut mot dörren. Det var riktigt läskigt, detta kände även min flicka för en tid sedan. Det märkliga är att jag har typ pratat rakt ut i lufter här hemma till min mamma och sagt att om du är här så visa min tös att du är här. För min tös tyckte det va konstigt att hon inte ville röra vid henne om hon nu va här. Och så minsann, det hände!! Och min tös visste inte att jag hade sagt detta rakt ut i luften till min mamma, utan detta berättade jag när hon känt av henne. Konstigt va?
Du kan väl berätta lite mer om vad du har känt av när du känt av hans närvaro!
Jag måste också säga att jag tänker på min mamma varje dag, och gråter nästan varje dag. Och jag förstår dig så väl, att det här med bouppteckningen gör att det blir ännu mer plågsamt. Men man måste ju gå igenom det. Det här med vänner som lyssnar kan jag bara säga, hm. För jag känner att ”vännerna” tycker det är besvärande när man pratar om min mamma, och precis som om dom tänker ”herregud inte nu igen, har hon inte kommit över det än” .
Ha det bra!
Så var det då det här med att svara då ja.. :)
Det här med pappa och att ”känna av” närvaro o.dyl..
Jag kan inte direkt sätta fingret på att det hänt ngt så konkret egentligen.. jag har mest en känsla av hans närvaro och inverkan i/på vissa saker som händer.
Vi har fått tecken i form av ”stjärnspel” som, om vi tolkat dem rätt då det hände, kunde förändrat tillvaron, framförallt för min mamma.
Jag känner honom här.. i form av betraktelse.. iaktagelse.. Jag kan förnimma dofter som påminner om honom, då jag absolut inte borde känna av dem..
Saker har hänt, som inte ”borde” hänt då de hänt, men som senare visat sig hänt vid precis rätt tidpunkter..
Som sagt, inget så konkret som du känt av i form av beröring eller så, men.. i andra former, helt klart :) Jag har hört saker.. jag har sett saker.. saker som bara han känner till :)
Sen kan jag nog hålla med om det där med vänner oxå.. som min syster skrev i sin blogg tidigare ikväll.. bara för att jag inte gråter varje dag numera så betyder inte det att jag kommit över det som hänt.. det kommer jag aldrig göra.. Jag behöver prata och jag behöver vänner som lyssnar på mig.. I många, många år framöver..
Gud vad svårt det är att förklara saker så här egentligen.. :/
(lär säkert sväva ut om en del saker i senare bloggar bara för det.. *s*)
Sköt om dig Annika!
Ja du, tyvärr är det så som din syster säger, att när man behöver sina vänner så är dom inte där. Jag tycker det är jätte jobbigt, och ändå har det nu gått 8 månader den 26 maj. Livet bara rusar iväg, och man tänker herregud alltså så många månader sedan det hände och det känns precis som om det var igår!
Varje kväll jag går och lägger mig tänker jag på henne, allt upprepar sig, tänker på när jag kom till hennes lägenhet och såg henne i sin fåtölj, samt när dom hade lagt upp henne på båren. Bilden är helt klar än, och jag tänker hela tiden ”tänk om jag ringt henne den kvällen då hon inte mådde bra” Hon hade kanske sagt att hon mådde jätte dåligt, och då hade jag kunnat köra hem till henne och fått ut henne på sjukhuset. Men man vet ju inte jag kanske inte hade hunnit ner till henne (ner betyder att hon bodde i Malmö), och jag i Lödde.
Sedan tänker jag som så, att hennes tid var kanske slut nu, och vad än hade gjort så hade det inte hjälpt. Men från det ena till det andra, varför säger vännerna att dom finns där och lyssnar mm. Och sedan när man pratar om henne, tja då är det bara besvärande. Eller så är det så att dom är osäkra och inte vet vad dom ska säga. Sedan gör det inte saken bättre att hon ligger på minneslund, man vet ju inte var någonstans hon är! Men hon ville ha det så, hon ville ligga på minneslund den dagen hon dog, det va hon noga med att påpeka. Hon ville inte att vi syskon skulle springa och sköta en grav, så som hon gjort med sina föräldrars grav. Hon hade tre syskon till och ingen av dom gick till föräldrarnas grav, utan det var bara hon som skötte den. Så på så sätt förstår jag henne.
Jag har även mycket minnen av henne hemma, fina möbler som vi övertagit ifrån henne och mycket saker som vi fått av henne när hon levde. Och på så sätt lever hon ju vidare hemma hos oss kan man säga.
Det där med att känna av att någon rört vid mig i håret mm, det försöker jag att vända på och tänker att det är nog något som är naturligt, att jag bara inbillar mig. Men jag vet inte… Man hoppas kanske så att hon finns där. Och det där som du skriver om dofter, det har jag också känt ska jag säga, det har både hänt på jobb och hemma. Och det kommer som en ”vind” helt plötsligt när man står och jobbar kommer doften från henne. Visst är det konstigt..
Jag gråter inte iheller varje dag, men tänker ändå på henne varje dag och varje kväll. Stod du och din pappa nära varandra? Jag och min mamma stod väldigt nära varandra, och som hennes väninnor säger så var jag hennes favorit, kanske för att jag är minst och vi hade en sådan fin kontakt. Hon hade inte så bra kontakt med mina andra två syskon.
Ha det bra!
Annika
Oj.. det fanns ju en fråga i detta senaste du skrev Annika.. det har jag missat :)
Ja, jag och pappa stod varann nära, det gjorde vi i hela familjen.
Folk har alltid kommenterat till mig (och till mina 2 systrar, tror jag) vilken fin sammanhållning vi har i vår familj.. det har alltid varit så.
Vi har hittat på saker tillsammans, familjen har alltid kommit i första rummet.
Sen hade jag och pappa gemensamt intresse i att meka med bilar och köra och kolla bilar. Alltid när jag handlade bil, så var han med.. alltid när jag köpt ngt nytt så var det honom jag ringde först..
Jag hade ett jättelångt svar hit i mitt huvud, men nu blev det tomt igen *s*
Ja ja.. kör o jobbar lite då.. :-)
Ha det så bra!
Det är som du tagit orden ur mitt huvud, förstår exakt vad du menar med texten, förlorade själv min pappa när jag var 5 år gammal.
Hej! Ville bara skriva att jag blev jätte rörd när jag läste detta inlägg. Jättefint skrivet verkligen! Kan inte säga att jag förstår för det kan jag aldrig göra! Beklagar verkligen!
Vad är det för personer som frågar varför du skriver om detta om din pappa??? Dom borde skämmas! Har dom inte mer vett i skallen, klart att du måste bearbeta detta. Det är ju en stor förlust för er. Jag har faktiskt också funderat på att börja skriva blogg. Jag skulle också behöva skriva ner om allt som hände den dagen då min mamma gick bort. Allt som hände den dagen och tills jag kommit hem till henne och sett henne sitta i sin fåtölj. Det är saker som spelas upp i mitt huvud gång på gång. Och så kommer mina funderingar ”hur länge hade hon suttit där?” mm.
Ha det bra! Och hälsa Lotti att jag tänker på henne varje dag! (Lotti är min dotter Camillas arbetskamrat
mvh
Annika
Jag har periodvis en del skumma läsare verkar det som, men jo.. jag har fått frågan vad det egentligen är jag vill uppnå genom att skriva det jag gör här.. Bryr mig inte mkt iofs.. det här är ett av mina sätt att bearbeta och det lär jag fortsätta med :)
Tycker absolut att du ska ge bloggandet en chans!
”Skrivande är som balsam för själen”
Trevlig helg!
Hej
Gripnade läsning!
Min mamma dog när jag var 16 år, 1983 och min pappa dog 2005.
På något konstigt sätt, mycket konstigt, kommer man vidare. Hur vet jag inte..och det finns dagar än då jag bara faller och inte vill något, då jag inte fattar att detta hänt.
dagar då man glömt hur mammas skratt lät, hur pappa alltid sa ”jaha..ja”.. såna dagar är fruktansvärda..hemska.
Ha det gott
Hej!
Råkade komma in på din blogg via en annan.Blev väldigt tagen av det du skriver om din pappa.Du har en fin och intresant blogg.Tack för du delar med dig.
Kram/Anna
Tack själv :)
Kram på dig!
Tjena Tomas !
Mycket rörande läsning , hörde med att din far gått bort , mycket sorgligt. Kände ju med han lite.
Cancern tog ju med min far 2001 , var precis borta och vattnade på kyrkogården , han hade dödsdag i förra veckan och då påminns man mycket om den sista tiden ihop.
Ha d gott !
Hej du,
Ja.. de där årsdagarna, t.om. månadsdagarna, känns jobbiga.. Ligger din pappa i Lödde oxå?
Den där cancern är för j**lig btw.. :/
Hänger kvar här lite till, vill bara tacka, konstigt ordval,
vill bara säga att jag känner igen mig i din berättelse
samtidigt som jag inte gör det….
Tankarna, känslan, som du är väldigt bra på att få fram
är alltför bekant även om det har gått många år sedan
min egen pappa dog, jag var bara 19 år då och nu står
42 näst på tur.
Du skriver bra, även om ett sånt tungt ämne, vilket
imponerar mig, hit kommer jag att återvända fler gånger
och hoppas att jag har mer ”skärpa” i min numer alltför
sega skalle, återigen, ta hand om dig och andas, vi har
bara ett liv och det ska vi försöka fylla med så mycket
liv vi bara hinner med!
På återseende!
Tungt ämne är det ja, men nog så viktigt att ”få ur sig” och ”prata” om :-)
Du är mer än välkommen tillbaka så ofta du vill framöver :-)
Välkommen hit!